Igår kväll klämde jag i mig tre päron. Barnmorskan rekommenderade det i samband med järntabletter för att hålla magen igång. Fy sjutton vad jag ångrar det nu. Klockan 21:00 satte det igång. Kramperna från h-vetet. Jag föder hellre miljoner barn än att genomgå dessa kramper engång till. Det var så illa att jag fick krypa fram genom huset för att ta mig till toaletten. Jag kräktes upp alla päron, inget annat. En kräkning och kramperna höll på från 21:00 till ca 07:00 sen har dom kommit och gått i mindre kraft därefter. Ett tag trodde jag det var dags att föda barn för dom kom så tätt men inte i rätt del av magen, utan detta satt i övre delen av magen och strålade mot höger.

 

När jag satt/låg inne på vårat minimala toalettgolv så ropade jag på mannen. Jag ropade och ropade inget svar, ville inte ropa så högt att jag väckte barnen tillsist fick jag tag i min telefon och ringde honom där han låg och sov i sovrummet ringde säker 4 gr men han svara och sa inget. Då fick jag nog och kämpade mig krypandes/ålandes över golvet in till honom i sovrummet. Bad honom ringa ambulans men efter en liten stund kom vi överens om att avvakta. Man vill ju inte ringa i onödan och jag tror min smärtgräns är jäkligt hög för jag stod ut. Jag kämpade mig igenom alla kramper. Gick knappt att ligga eller sitta för att minska smärtan.

 

Jag satt/låg i soffan hela natten med balkongdörren öppen försökte koncentera mig på dåliga tvprogram men det var svårt. Klockan 06:00 ca kom mannen upp och skulle till jobbet, strax därefter kom barnen upp och tittade på barntv och jag fick slumra någon timme med dom bredvid mig. I detta nu kommer kramperna med väldigt lite kraft och mycket längre mellanrum. Freija var så söt och gjorde en kopp te till mig och fråga om jag ville ha smörgås. Vet knappt om jag vågar äta något för jag är så rädd för smärtan, men jag ska försöka få i mig något som är snällt för magen. Om jag kommer uppleva detta engång till så kommer jag inte tvivla på att ringa ambulans. Det är garanterat det värsta jag genomlidigt i mitt 27 åriga liv. Jag hade aldrig klarat av att sitta upp i våran bil hela vägen till sjukhus, så som jag legat och krålat i soffan hela natten av smärta.

 

Detta önskar jag inte ens min värsta fiende. Varför ska jag behöva utstå allt det här mitt i min graviditet? Jag fick ett likadant krampanfall för ett tag sedan efter att ha ätit rårivna morötter. Första gången jag hade ett krampanfall var 2008 efter att jag fött Freija men sen har det varit lugnt tills nu... Hur mycket ska man orka med? Känner mig som en jäkla hypokondriker mitt i allt elände men jag kan inte rå för den smärta som min kropp ger mig i tid och otid.

 

Det värsta är ju att man blir så jäkla rädd för att bebisen i magen ska lida av det, men han har sparkat hela morgonen så jag hoppas han mår bra.