Igår såg jag Uppdrag gransknings reportage om stress och utmattningssyndrom. Jag blev själv drabbad utav detta 2012 och det är inget jag önskar någon. Jag känner så väl igen mig i tjejerna man får följa under reportagets gång. Jag är fortfarande inte helt återställd, jag känner mig ofta hjärntrött och har svårt för att inte ta på mig för mycket. Det kan vara saker som jag verkligen vill göra men när det väl kommer till kritan så bryter hela kroppen samman och jag orkar inte hur mycket jag än vill, Jag är ofta för spontan i tanken för mitt eget bästa och tackar ofta ja till saker som jag inte tänkt igenom, sen kommer bakslagen.

 

Det jobbigaste är att just hjärntrötthet går inte att vila bort, hur mycket man än vilar är hjärnan fortfrande trött, man kan bara vänta ut det. Vänta och hoppas att det ger med sig, men det är längesen jag hade ångest eller en panikattack och det är så skönt. Nuförtiden vet jag hur jag ska handskas med ångesten så att det inte eskalerar. 

 

Jag tror att det är jättesvårt för de som inte varit i detta tillstånd att förstå hur det verkligen känns eller hur man mår. Det kan vara svårt att förklara och svårt att ta in. 

 

Jag gick i KBT för mitt utmattningssyndrom 2013 tror jag att det var. Det hjälpte mycket men inte så att det var orsaken till att jag mår bättre utan där är det nog många olika aspekter som spelar in. Jag har fått kämpa mycket själv och utmana mig själv att utsätta mig för olika situationer. Jag vill ofta kalla mig stresstålig men innerst inne så är jag nog inte det egentligen. Allting handlar om planering. Har jag en god planering och vet vad jag ska göra klarar jag av ganska mycket stress om jag får planera för den, men det är den omedvetna och oplanerade stressen som tar kol på mig. 

 

Många vill gärna fläta samman nutidens socialamedier med stress och utmattning och jag tror att det är ganska givet att det hör samman. Även om man inte tror att man blir påverkad av allt på socialamedier så blir man det. Omedvetet eller medvetet både och förmodligen. Alla målar upp sina liv så himla vitt, vitt och fläckfritt. Alla väljer själva vad den vill dela med sig av på socialamedier inkulsive mig själv då blir det ju ofta det där fina och lyckliga stunderna, men alla har vi svackor i det riktiga livet trots att livet på nätet är vitt, vitt och fantastiskt. 

 

Ibland kan jag bli tokig på att mina barn aldrig lyssnar men alla andras barn verkar så himla rara och sitter tyst och leker på sina rum utan att dra fram alla saker på en gång och vägrar städa, men sen får man höra att dom minsann har det precis som jag och då pustar jag ut och känner att jag är inte ensam även fast det känns så när man kikar igenom flödena på socialamedier.  

 

Det är lite som att socialamedier är en värld och sen finns världen den riktiga där vi alla har det ungefär likadant, mer eller mindre...