Min eftermiddag har varit som en skrattretande dålig komedi! Jösses säger jag. Allt var ju frid och fröjd till att börja med, vi var ut på den där trevliga skidturen, Loke i pulkan och Freijsan på skidor. När vi kom hem åt vi en lite sen lunch, försökte koppla av en stund innan jobb och förskola som vi skulle ägna eftermiddagen/kvällen till. Vi hade ju som plan att Freija skulle åka skidor till förskolan så vi tog oss iväg i tid. Strax utanför porten ja en sisådär 30 meter så hoppar bindningen på skidan fel och jag är inte den som springer med skruvmejsel i innefickan. Tösabiten rosenrasande för att hon inte kunde fortsätta sin tur till förskolan på skidor som tur var kom räddaren i nöden precis i denna kritiska sekund, min älskade "stor" lillebror. Så Freija fick skjuts till förskolan och jag och Loke fick gå i rasktakt för att komma i kapp dom.

 

När vi nästan är framme vid förskolan ringer brorsan och säger att Freija sprang iväg, då hade hon gått in på förskolan jag tänkte ju att hon skulle vänta med brorsan utanför så jag skrek att hon skulle vänta och det gjorde hon ju. Mitt i allt med telefon i ena handen och två vantar i den andra så tappar jag ena vanten men känner mig alldeles för stressad för att gå tillbaks eftersom Freija står och väntar på förskolans bro. Så jag lägger på ett kol och älgar fort som tusan mot förskolan, jag ser ju Freija hela tiden. Loke surar i vagnen och jag kände verkligen "snart sliter jag mitt hår" snacka och stressiga familjen!

 

Väl på förskolan bryter Lomannen ihop ordentligt och vägrar gå på sin avdelning så Freijas pedagoger var snälla och lät honom stanna på Freijas avdelning. När jag väl pussat och kramat barnen hej då och var påväg ut igen kändes det fasen som jag hade pinkat på mig! Det var så varmt! Svetten lackade men jag frös om min vantlösa hand så innan jobbet var det ju bara traska tillbaks och leta upp den där vanten! När jag går längs gångbanan ser jag några ungar skratta och peka på min stackars vante som låg där alldeles ensam och frös i en snödriva. Jag hade god lust att bara lägga mig i den där snödrivan själv och skrika och vifta med armar och ben.

 

Jag var ju helt slut när jag väl kom fram till jobbet, och så hade man 5 timmars arbetskväll framför sig. Som tur var så hade jag 20 min tillgodo när jag kom till jobbet så jag satte mig på kontoret och sjönk ihop, andades och skrattade för mig själv åt eländet som varit... Jobbkvällen gick bra och nu sitter jag här hemma mer trött än vanligt ska krypa ner under täcket och kolla på kanal 5 play och tunnelbanan.