Dom första två dygnen är som en dimma. Ont! Hade jag vetat innan att det skulle göra så ont hade jag nog inte gjort någon OP. Men man vet ju som sagt inte innan man har provat. Jag tänkte att eftersom jag fött två barn utan smärtlindrig är väl detta lätt som en pannkaka. Grejen är ju då bara den att när kidsen är ute är smärtan borta och det är inte riktigt samma när man opererar sig här håller smärtan i sig.

 

Först i Tisdags började jag känna mig som en människa igen. Då hade även dom där höga morfindoserna gått ur kroppen och jag slutade må illa och började sakta men säkert kunna äta igen. Det blev små portioner men alltid något. I Tisdags fick jag även duscha för första gången. Sjukt skönt! Mannen fick tvätta håret på mig då jag inte kunde lyfta armarna så högt men resten klarade jag själv. Skulle aldrig ha klarat mig ensam under dessa dagar dock. Jag är skyldig mannen slavgöra i flera veckor efter det här. Jag är så sjukt tacksam så det finns inte. Vet inte hur jag ska kunna gott göra honom. Han har till och med shoppat en jeansskjorta åt mig hjärtat mitt. Han har varit så gullig och förstående kommit in och kikat på mig när jag sovit kollat så jag andads osv. Mitt hjärta♥

 

Att sova har dock inte varit det lättaste dom första två nätterna med morfinet i kroppen sov jag knappt alls jag var som uppjagad och vakna med ryck var tionde minut. Fy fan jag fattar fortf inte att dom där tabletterna är lagliga. usch. Men nu de senaste har jag iallafall sovit riktigt bra. Jag har bullat upp med kuddar i sängen och sover lite som prinsessan på ärten. Jag har från dag ett kunnat ta mig upp och ner i sängen själv vilket är jätte skönt så man inte behöver ringa på mannen såfort man kommer på att man är pinknödig eller nåt.

 

Nåt annat som jag tycker har varit och är jobbigt är detta tryck över bröstet. Nu känns det som en lättare elefant sitter på bröstet tidigare satt där TVÅ st av större sort så man har haft svårt att prata man blir lätt andfådd och kan inte höja rösten. Ni kan ju tro att kidsens resepkt för morsan som piper som är mus är lika med noll just nu. Ganska tokigt det där hur fort dom ser att morsan är i underläge då slår dom till dom små liven. Attans himla tur att pappan är hemma och håller familjelivet i schack.

 

Jaha, är det något annat... nä jag tror inte det. Nu längtar jag bara tills allt är som det brukar och kroppen är med på noterna igen till 100%. Det lär inte dröja länge för man känner sig bättre hela tiden.