Nu var det länge sen jag skrev, veckan som gått har verkligen sprungit förbi. Den 24/5  22:34 kom lilla Thor till världen med dunder och brak. Jag tänkte skriva en förlossningsberättelse.

 

 

Mannen trodde det skulle ta lång tid innan själva förlossningen satte igång ordentligt så han trodde fortfarande att han kunde fara ut och springa. Jag ringde förlossningen och dom bad oss komma in direkt. Mamma som låg i andra soffhörnet var helt till sig. Jag lindade två handdukar omkring mig och satte en plastpåse i bilen så inte vattnet skulle förstöra sätet i bilen. Fick e stor kram av mamma och sen bar det av mot Sunderbyn. Mannen körde olagligt fort och jag bad honom sakta ner för jag hade bara sammandragningar som jag haft i flera veckor innan dom gjorde inte alls ont, men han låg på... plattan i mattan bah och såhär i efterhand var väl det en jäkla tur. Vi åkte hemifrån 21:15 och var väl framme vid förlossningens dörr 22:00. Jag gick själv från parkeringen upp till förlossningen. Vi fick stå och vänta en stund innan vi fick ett rum. 22:18 kopplade dom på ctg och jag hann få två sammandragningar innan första krystvärken kom. Helvete vad ont den gjorde.

 

Jag har ju aldrig fått krystvärkar av mig själv utan jag har fått värkstimulerande dropp, när första krystvärken kom slängde jag mig bokstavligen på larmklockan och mannen bah "Lugn nu den är ju påväg ner igen" han trodde inte alls vi var så nära och det trodde väl egentligen inte jag heller. I pausen mellan första krystvärken och den andra sa jag till honom att det är då fan om jag bara är öppen några fjuttiga cm nu för då kommer jag dö. Den här smärtan har jag aldrig känt vid mina tidigare förlossningar med droppet. När jag ringde på klockan kom barnmorskan in direkt. Hon kände efter i den nedre regionen och jag var fullt öppen. Så dom satte en infart och gjorde i ordning. Jag krystade för kung och fosterland och 22:34 kommer Lilleman ut. Alltså en förlossning på hela 16 minuter. Sista krystvärken drog dock på sig så alla stod och kittlade mig på magen för att få igång en värk och hipps vips kom den.

 

Denna förlossningen var utan tvekan den värsta ja varit med om. Från fjuttiga sammandragningar till krystvärkar direkt. Kroppen hann ju inte alls vara med och vänja sig vid smärtan, den bara kom pang bom direkt. En otäck känsla, men samtidigt är jag ju glad att det gick fort så jag slapp utstå smärta i flera timmar.

 

När Lilleman var ute så skrek han inte barnmorskorna tyckte det var lite oroväckande så dom och mannen for iväg med honom till läkarrummet en snabbis för att kontrollera andningen men han andades 98% själv så allt var jätte bra. Innan dom for iväg så fick JAG klippa navelsträngen. Jag tyckte att mannen har minsann fått klippa två så den här sista den var minsann min. Det dröjde över ett dygn innan vi fick höra Lilleman skrika och vilket skrik sen "Mjaaaau" lät han typ engång och han skriker fortfarande inte i onödan. Mjauar litegrann när man byter blöja bara.